4 sekunder

Vi skulle till Åre för ungefär 2 veckor sedan. Vi åkte, lite för sent, lite för stressat. Vår gamla bil klarar väl det? Ja, det gör den. Eller? Så vi åkte på motorvägen och jag sov. Jag vaknade av att shakiralåten lät för högt. Då hade det blivit mörkt utomhus och vi drack lite te i bilen. Vi åkte och åkte, diskuterade om vi skulle köpa en ny bil. Plötsligt våran bil svajade till och fortsatte över den hala vägen. Jag fattade inte vad som hände. Vi åkte in på motsatt sida av vägen och jag såg billamporna. Sen, en smäll som var för hög för att vara en bil som åkte in i ett träd. Det var en annan bil också. Smällen och allt. När min mamma nästan låg ner och skrek och billamporna som jag trodde skulle bli det sista jag såg, men nej. Vi åkte runt ett varv till och så en dunst. Så mjuk att man nästan trodde att man var någon annanstans inte på en hal väg någonstans i norra Sverige och inte med en bil som gick sönder. Det var förskräckligt.
Det första jag sa var:
- Lever ni?
Sen såg jag ut genom fönstret. Det var rök - från motorn. Okej, att krocka med en annan bil var riktigt riktigt läskigt. Men att sprängas i sin egen måste vara miljoner gånger sämre. Så jag sa:
- Vi måste gå ut ur bilen.
Även fast mina föräldrar är 20 år äldre än jag, så tror jag att det var just jag som var den mest samlade av oss. Jag hade inga skor på mig men jag hann inte tänka på dem så mycket. Jag hade min otroligt stora jacka bakom mig och ipoden hade flugit ur fickan. Jag ville ut ur bilen. Men dörren öppnades inte. Min mamma och pappa hade nu nästan gått ut och jag hann inte tänka, men var redan på framsätena. Då kom jag ihåg skorna och ipoden. Jag vände mig tillbaka snabbt och tog de. Jag nästan hoppade ur bilen. Snön kändes under mina fötter occh det var egentligen iskallt. Jag tog på mig skorna och inte förrens jag hade lagt min ipod i fickan och tittat upp förstog jag vad som hade hänt.

Våran bil stog intryckt i vägkanten, intryckt i snön. Den såg helt okej ut. Förutom däcket som inte verkade synas till och sladdarna och motorn som stack ut. Jag såg några andra billampor lysa ungefär 60 meter därifrån jag stog. Det var den andra bilen. Den hade åkt ner bakom vägkanten. Jag såg allt det här och undrade hur vi hade klarat oss? Det var nästan omöjligt. Men det hände. Då börjar man tänka alla de här dumma frågorna som:
Varför just vi?
Varför just den här bilen?
Varför just den här tiden?
Tänk om vi hade åkt några minuter senare eller tidigare?
Tänk om vi hade haft mindre hastighet?

Här kommer en ej dum fråga:
De i bilen där borta, kommer de att klara sig?

Nu när jag hade förstått vad som hänt, började alla känslor kännas. Jag hade inte ont någonstans. Det var jag säker på. Men det var kallt. Mina föräldrar var nu bakom bilen.
Jag sprang till motsatt sida och tog upp dörren.
-Ta era jackor, sa jag.
Jag gav de deras jackor och märkte att min mamma nästan inte andades. Vi gick några meter från bilen medan min pappa tog ut alla saker ur bilen.

Allt jag var med om det här och faktiskt någonting som kan låta dåligt, men till en viss miljondel tyckte jag att det var bra.

Såklart att jag aldrig kommer kunna åka bil lika normalt som alla andra gör. Jag ser allt som händer när det kommer en bil från motsatt sida och varje gång bilen liksom hoppar till så tänker man att den ska krocka.

Allt hände på 4 sekunder. Men de sekunderna är de sämsta i mitt liv .

Skriv gärna KOMMENTARER